mobil_topp

Här hittar du texter som jag lagt ut på nätet under 2015. Vill du se annat - orientera dig genom årslänkarna ovan.

Större bilder
Vill man ha bilderna på den här sidan i ett större format - ja då är det bara att klicka på bilderna och vips så är de lättare att se på. Magiskt helt enkelt.

Texter år 2015

Tisdagen den 8 december
Om Gunilla Jonsson i SIH:s årsbok för 2015


Ibland måste man skriva en text. Det här är en sådan. Gunilla Jonsson var under slutet av 60-talet och början av 70-talet svensk simdrottning. Inte på den nivå som simdrottningar i Sverige är idag - men hon tog sig som bäst upp till en silverplats vid Europmästerskapen i simning 1970. Stor nu och stor då. Gunilla var en av mina bästa vänner vid en tiden och det är dags att hon få den uppmärksamhet hon förtjänar. Att hon inte fått detta tidigare beror på att efter karriären tog många års missbruk tag i hennes liv och hon dog alldeles för ung.
Om simningen och det efteråt skriver jag i årsboken för Idrottsmuseet i Skåne och jag hoppas att du läser detta stycke och funderar en stund efteråt....

Du hittar artikeln här - klick  (texten finns också länkad under TEXTER ovan)

Söndagen den 29 november
Ibland står tiden stilla


1966 var gossen Hultén bara några fot hög men dock 14 år.
Skånes Simförbund skickade oss i maj månad till holländska ungdomsmästerskapen i simning - i den Haag. Vi sorterades ut ut i familjer för boende och det var naturligtvis en stor upplevelse. Jag hamnade på en gata som hette Vooledamlaan - nummer 35 vill jag minnas. Fem personer i finalijen och en trerummare. Barnen fick flytta ur ett av rummen och placerades i vardagsrummet och den utländske gästen fick ett enkelrum. Jag minns maten väl och det mesta runtomkring. Minns också att jag vann mina lopp och att vi bla. gjorde en utflykt till piren i Scheveningen. Ute på denna pir fanns det en lagom stort nöjesfält och affärer. En del av reskassan spenderades på att köpa Rolling Stones senaste LP - After Math. Efter detta ut på nöjesfältet och bl.a inhopp i radiobil. Mycket krockar och annat bus och till slut så fick någon (jag vet vem) in en riktig fullträff och den nyinköpta LP föll över bord och krossades av en radiobil. Tår och tandagnisslan. Pengar var nästan slut men genom att skrapa ihop mina sista gulden - blev det i alla fall till en singelskiva. Stones ännu en gång och deras senaste singel - Paint it black. I fredags - 49 år senare - lirar samma grabbar/gubbar den låten igen. Med en av de mesta magiska intron som finns - exekverat av Keith Richard - så klart. Bara njut och tiden har i bland stått stilla.....

Se och lyssna på låten här klick

Måndagen den 9 nov
Sum-Sim


Sum-Sim eller som det egentligen skall uttydas, Svenska Ungdoms-mästerskapen i simning kom till stånd efter ett nattligt möte mellan tidningen Expressens grundare Carl Adam Nycop och tidningen Kvällspostens sportchef, Birger Buhre. Buhre hade imponerats av de amerikanska age-group tävlingarna i simning och ville överflytta konceptet till Sverige. Sagt och gjort. Birger Buhre som förutom jobbet som sportchef också var UK-chef i simning fick till ett möte med värste konkurrenten Expressens, legendariske grundare Nycop och han tände på alla cylindrar.

De första cirka tio upplagorna av Sum-Sim bestod av tre nivåer. Massmönstring, Regionsfinal och Riksfinal.

Massmönstringen gjordes ute i klubbarna och där gällde det att samla så många prov som möjligt av  simmare i klubbarna och simmande ungdomar som inte var klubbanknutna, på Sum-Sim grenar. Klubbarna anmälde in resultaten och deltog i en tävling där man belönades med sk. Sum-Sim klockor.  Klockorna var fina Minerva-klockor med mellantid – faktiskt de mest avancerade som fanns på marknaden. Resultaten registrerades av Expressen som strax innan riksfinalen producerade en tidning som kallades SumSim-Expressen och innehöll massor med resultat och artiklar om simning.

Riksfinalerna arrangerades de två första åren i Västerås. I Kristiansborgsbadet. De mest minnevärda upplevelserna var att man fick sova i stationära sovvagnar. Sedan flyttades riksfinalen till Gävle och Strömbadet. Det var då det stora genomslaget kom.  Gävle blev synonymt med Sum-Sim finaler för flera generationer av simmare. Riksfinalen gick alltid i oktober och arrangörerna  var alltid måna om att skapa kul simtävlingar och trevliga kringarrangemang. Tidningen Expressens delkatighet var också stor. Handdukar och prylar till alla simmare, några av upplagorna sändes direkt i TV, lördagskväll med fest på Folkparken i Gävle där simmarna fick uppleva den svenska popvågen under 60-talet  med band som Hep Stars, Caretakers och många andra. Resultaten utvecklades efterhand och många var simmare från dåtidens Sum-Sim fästen. Avesta, Djursholm, Luleå, Kiruna, Gällivare, Bjärnum och andra inte helt dagsaktuella simorter sprutade fram talanger. Namn som Holme, Wahss, Heinefeldt, Ekman, Svahn dominerade prislistorna. Eltidtagningen infördes. Om jag inte minns fel så var det El-Byrån i Karlstad som introducerade det hela på svensk mark. Ett hönsnätsliknanade  översida som skulle komma i kontakt med en metall-yta bakom och vips så registrerades tiden. Snacket gick bland de yngre simmarna att man fick en stöt när man gick i mål och många var en aning nervösa i det sista armtaget.

Taktiken var utbredd. Tjuvstarter hörde till spelet och många var de som lurades att tjuvstarta den tredje gången. Tårarna var legio och på läktaren fanns en läktarkultur som inrymde en och annan förälder som inte lade band på sig.
Sum-Sim var helt enkelt ett härligt tivoli som man som ung simmare fick åka till en gång om året och njuta.

Nio år i rad så arrangerade Gävle Simsällskap Sum-Sims riksfinaler. 1963-1971. Från 1968 plussade man dessutom på Junior-SM som en äldre klass på Sum-Sim och detta medförde att många simmare blev ”kvarsittare” i Sum-Sim. Detta sammanlagda arrangemang pågick till 1972 när man återigen var mogna att arrangera två separata tävlingar. Men redan 1971 så gjorde Gävle sitt sista Sum-Sim och Janne Widell och alla de andra entusiasterna kunde dra sig tillbaka från sitt grundbygge av svensk simning. Sedan dess har tävlingen var på, nästan, ständig turné runt landet. Gävle har återkommit ytterligare två gånger som arrangör av tävlingen - men numera är arrangemanget mest förknippat med de största hallarna. Fast 1999 och 2009 gjorde tävlingen ett rejält nostalgiskt ryck genom att återkomma till den definitiva ursprungsplatsen, Västerås och Kristiansborgsbadet.

Tävlingen  som ”Ungdomspropaganda” spelat ut sin roll numera. Idag är Riksfinalen en elittävling för ungdom men Regionsfinalen har fortfarande kvar den förankring i svensk simnings djup som det en gång i tiden hade. Numera får man fram resultatlistor i ett nafs med hjälp av datorer och resultatservice. Så sent som i mitten av 90-talet ringdes toppresultaten in – till Skåne där sammanställningen traditionellt gjorts och varje pass inleddes med att man presenterade riksfinalisterna. En stor stund för många simmare och nervpinande sekunder för alla deltagarna. Idag sammanställs listor på nätet och det tar inte många minuter innan alla vet sin placering från ettan till den tvåhundrade. Men säkert lika spännande för den enskilde simmaren idag som då.

Tävlingen går numera på sex ställen i landet mot de tidigare nio regioner som tävlade men fortfarande är det två heat som skall fyllas i riksfinalen.
Tar man internet som en indikation på intresset så kan man i alla fall säga att Regionsfinalen är den största simhelgen i landet varje år. Tiotusenstals besök på hemsidan som sammanställer resultaten och många intresserade. Ganska långt ifrån det pionjärarbete som Birger Buhre och Carl Adam Nycop var med och startade den där dagen 1961. Men vi skall vara tacksamma för deras pionjärinsats. Hur hade annars svensk simning sett ut idag?

Slutligen några personliga reflektioner
– ”Jag har varit engagerad i Sum-Sim varje år sedan 1962. Först i massor av år som simmare. Jag tillhörde kvarsittarna som fick simma JSM på Sum-Sim. Sedan under många år som tränare, speaker, till och med som starter på regionsmästerskapen och på senare år som speaker på riksfinaler och sedan snart 10 år också som den som petar ihop Sum_Sim-sidan på nätet med alla resultat och kommentarer. Detta med stor hjälp av först Berth Johansson och sedan med Kenneth Magnusson, på SSF och naturligtvis alla som plåtar och meckar med resultaten runt om i landet. Numera har vi bytt klordoften i simhallen till ett rejält arbetsbord i hemmet som under 16 timmar varje Sum-Sim helg fylls av simning. Lika kul fortfarande och hela tiden en längtan efter att den där nya stora talangen skall sätta avtryck i resultatlistan. För Sum-Sim är lika förbaskat kul som det var de där åren i början av 60-talet. Då när Elvis Presley och Tommy Steel kompade simningen. Det har gått några år sedan dess. Låt oss njuta även kommande helg av en del av den svenska idrottshistorien.

Ytterligare ett tillägg – Det heter inte Ungdoms-SM. Sum-Sim är det korrekta uttrycket. Det är sådant som sållar agnarna från vetet. Men till dem som säger USM försvar skall ändå sägas – tom. Svenska Simförbundet försökte döpa om tävlingen under några år – men det lyckades inte. Har man trampat upp en stig så fortsätter man att gå på den…

(detta som inlägg på första sidan av Sum-Sim rapporteringen 2014 och 2015)

Onsdagen den 21 oktober
Seger över demonerna


Det här var kvällen när alla Champions Leaguedemoner skulle besegras. Malmö FF ställdes mot laget utan hemmaplan och ett lag utan hemstad. Ett lag som lever under den knappa stjärna som ges om man skall utöva elitidrott i Ukraina. Laget Shakhtar Donetsk kommer till Malmö med en intressant uppställning, Ukrainaspelare tillsammans med en handfull brassar. Ja, så ser det ut idag när det bjuds på elitfotboll på Champions League nivå. Kanske inte det man trodde där långt bak i idrottshistorien när det kalla kriget svepte sina svala vindar och allt där borta var ett stort Sovjetunionen.
Malmö hade släppt in fyra mål och inte gjort ett enda under de två inledande matcherna av Champions League. För gästerna Shakhtar var facit ännu sämre, noll gjorda och sju insläppta. Två förlorare som skulle mötas och göra upp om - det som är den givna tredjeplatsen i gruppen. Real Madrid och PSG från Paris kommer inte att släppa till något mot något av kvällens lag. Inte i år i alla fall och det betyder att matchen ikväll tillsammans med den som spelas i nästa omgång - är en vinna eller försvinnauppgörelse. En kvalkamp där vinnaren kommer att få spela i Europa League under våren och därmed få chans till mer pengar men framförallt - få motivation till det långa tuffa vinterarbetet som ligger framför alla.
Malmö har lyckats snirkla sig in i något som kan kallas för hallen till det riktiga finrummet i Europafotbollen. Vill man ta sig ända vägen fram brasan i det rummet, ja då måste man ta det här jobbet utan att tappa fokus. Ett fokus som legat på Champions League det senaste året.
Samma fokus har man inte haft i Allsvenskan, till stor förtrytelse för hemmapubliken som gärna vill att MFF, vinner och lyckas hela tiden., Men där är man inte idag. Kanske når man aldrig dit även om man idag har skaffat sig en platå för att ta sig vidare. Både när det gäller ekonomi och andra runtomkringförutsättningar. Men att kunna ta det steget innebär att man skall göra tvåfotsdribblingar med mer Shakhtar. Man är inte där ännu.
Första delen av matchen var helt i Malmös smak. Självförtroendet lyste. Inget kändes omöjligt, inget var för svårt. Man landade i ett ledningsmål halvvägs in i halvleken. Där tog det slut. Man tog där lilla steget tillbaka. Retirerade för att slicka såren. Försvara ledningen. Detta gjorde att matchen tippade över till Donetsk. Små marginaler. Så är det på den här nivån. Man måste hålla ballongen pumpad hela tiden annars smäller det. Det är här som agnarna sållas från havren. Med en backande lag, ja ända ner i eget målområde fortsatte man sedan halvleken ut och man kunde dra en lättad suck när de första 45 minuterna var över. Fast det kunde blivit ett mål till. Ett mål för hemmalaget. Norskt tillfälle - som inte kunde vara större än det Jo Inge Berget fick. Suset från den målchansen sveper fortfarande runt i Stadion....
Andra halvlek inleddes som första slutade - med Donetsk uppradat som ett typiskt handbollslag. Men sen gick det upp för hemmalaget - att man befann sig just på hemmaplan. Man skaffade sig en straff. En straff som missades. Efter detta så radade man upp några chanser som höll riktigt bra kvalitet innan men föll tillbaka igen. Där saknas energin och tålamodet. En hel del individuella misstag. Spelare som försökte göra det lätta, svårt och sedan var man fast i kniptången - återigen. Men sedan lättade greppet. Den ukrainska björnen släppte och till slut kunde MFF på trötta ben ta sig i mål. Med 1-0 i bagaget och en stor säck med pengar att släpa in i omklädningsrummet. Tveksamt om det räcker för att knipa den där tredjeplatsen i gruppen. Den viktiga placeringen som skall garantera att tränare Hareide kan hålla fyr i brasan under vintern. Nästa år är det annars att starta om på nytt. Köpa, motivera, utbilda, och jobba sig igenom en lång allsvensk säsong som sedan kan ge plats i ett Europaspel 2017. Då kan det vara sent, för sent. Men lyckas man straffa Donetsk på bortaplan eller kanske snarare klara oavgjort - då kan den ljusblå vintern målas i glada färger.

Torsdagen den 17 september
Att berätta en historia


Alla har en historia att berätta. Men alla kan inte berätta en historia. Men Tom Alandh kan. Ikväll berättade han historien om "Det sämsta bandet ever". Ett punkband av tusen i den undervegetation som kallades musikrörelse på 80-talet. Dom var inte bra. Det kan man inte tycka - inte ens om man gillar eller gillade punk. Visserligen hade man backat upp substansen i historien med att ha med Jan Gradvall som försökte lägga en dimridå av musikkloka fraser runt bandet men – nej han lyckades inte övertyga mig. Dom, dvs bandet Hörförståele – är riktigt dåliga. Men det är inte det rör sig om. Det är något helt annat. Det är att Tom Alandh ger oss historien och han gör det på ett sådant sätt att vi blir intresserade på riktigt. SvT skall skatta sig lyckliga att man har en sådan medarbetare. Han och Jens Lind lirar i en egen division och vi skall vara glada för att de har fått det arbetsutrymmet som behövs. Den här typen av berättare växer inte på träd och punkbandet och den historien – den kommer inte att bli klassisk för mer än att dom verkligen var "Det sämsta bandet ever".

Tisdagen den 11 augusti
Tack för ögonblicket Jennie.
Det var en galen söndag i Kazan. När Eurosports Bosse Hultén hade lugnat ned sig efter de tre medaljerna så skriver han så här apropå Jennie Johanssons seger:

Ja så skulle man vilja uttrycka det där ofattbara som Jennie Johansson bjöd oss på i söndags.
VM-finalen på 50m bröstsim och Jennie i ett läge där vi hade hoppats att hon skulle kunna, i bästa fall, sätta dit en tredjeplats och på så sätt fixa den första VM-medaljen någonsin för Hedemoradamen. Ja, det är väl så att man måste kalla henne dam numera. 27 år vorden, en ”late bloomer” som vi kallar det inom idrotten. Det är svårt att sortera in henne under kategorin, unga tjejer precis.
50m bröstsim ett snabbt lopp och med krav på hög automatisering. Start, undervattenssimningen, uppgång, sätta simningen direkt, accelerera farten, tajma målgången, sätta i händer rätt. Många små komponenter som skall sitta. Många små komponenter som Jennie inte heller är världsmästare på.

Men den här dagen satt det mesta. Visserligen var starten inte den bästa. Men simningen, själva grundelementet i det hon gjorde - var bättre än någonsin. Framför allt gjordes med en sådan beslutsamhet att man blir galet imponerad. Atkinson drog på och ledde efter att unga mytomspunna Meilutyte som blixtrat i starten. De mörka molnen som tyngde Efimova lyftes av en entusiastisk hemmapublik. Allting var bara en kakafoni av synintryck. Alla i mål samtidigt och in någon kort millisekund så trodde man att det skulle vara Jamaicas Atkinson som sensationellt hade vunnit. Inne i skallen satt en dröm, inte uttalad men dock, att det skulle stå en trea vid Jennie namn. Men så hände det som inte kunde hända. Tv-grafiken spottade ur sig en etta – en 1:a - på Jennies bana. Det där som inte kunde hända - hade hänt. Vad säger man då. Vad säger man om man kommenterar i TV. Det blir kaos. Det man skall säga finns ju inte. Det segervrålet, de replikerna finns bara inte. Efter kaos, omkopplingar i hjärnan, ett hyfsat nyktert konstaterande av att det inte var fel på TV, grafiken, våra ögon, skall - ja då måste man ju säga att det blev en svensk seger. En seger för Jennie. En seger för Jennie Johansson på 50m bröstsim.

Ljudkvädet som där i den sekunden presterades var kanske inte det bästa och mest professionella som drabbat Tv-publiken. Men det var gräsligt spontant. Det fanns ju inte - men ändå. I efterhand tänker man - "men hur kände Jennie själv - när hon tittade på resultattavlan". Hur mycket snurr skulle det inte bli i hennes skalle.
När man sansat sig och konstaterat faktum och att nuet hade sjunkit in i skallen måste man komma ihåg. Det är just de här stunderna - som man jagar i jakten efter kickar av idrott och simning i synnerhet. Mycket inom vår idrott är ganska givet. Sarah Sjöström tar medalj. Svenska lagkappslag blir fyror. Han och han tar sig inte till final. Det är annorlunda i andra idrotter. Bollsporter kan genom en snedspark ställa till ett totalt nytt scenario. Där slår David, Goliat ganska ofta. Så ofta i alla fall att det inte är lika otroligt som "Harrisburg". I simning så är ganska mycket förutsägbart.
Det är då kickar som den Jennie gav oss i söndags, det man riktigt minns. Jennie hon fick 30 sekunder i TV i söndags men det slutar inte med det. Hon kommer för alltid att minnas som den mest överraskande VM-segraren för svensk del.
Om det nu inte är så att hon nästa år kommer att vinna OS på 100m bröstsim. Då kommer loppet i söndags bara bli ett steg på vägen.

Tack för ögonblicket Jennie. Själv kommer jag att leva på det länge, länge!

Se Jennie bröstsimslopp här - klick

Tisdagen den 3 juni 2015
Ibland är man ute och seglar mer än vanligt. Förutsättningarna igår var att ta sig från Schiphol - flygplatsen till en ort i Holland ca 7 mil längre bort. Hyrbil, resa över dagen. Inga mynt eller pengar i euro. GPS i bilen. Välj mellan tre möjligheter. Resor som är 65, 90 eller 95 minuter långa. Valde naturligtvis 65 minutersresan. Vad träffar man då på? Ja inte motorvägar precis. Men väl två färjor. Bl.a denna 2 bilsfärja. En av de minsta i riket. Charmig skeppare som sa om jag gynnade honom en gång i framtiden - ja då fick jag segla gratis denna gången. Annars var det Euro 2,65. En tio minuter senare uppenbarar sig färja nummer två. Men all charm uppammad så blev det en gratisresa också där. Puh! Det blev motorvägen hem. Kom mig inte för med att filma överfarten men hittade en en snutt på nätet. Väl värd att se. Tänk in er i situationen, runda gathörnet och denna lilla färja står framför er.... Man vet aldrig vad som väntar bakom kröken..... (klicka på bilden ovan för att starta)

17 maj 2015
Tonårsdrömmen


Ibland blir det bra. Riktigt bra. I fredags kväll - efter en bra middag på lokal - steg vi 22.00 ner på Cavern Club i Liverpool. Ner i grottan där Beatles spelade 294 gånger mellan 1962-64. Där Stones, Kinks, Swingin Blue Jeans, Gerry and the Pacemakers, Who och hundratals andra artister låtit musiken flöda. Cavern är kanske världens mest berömda pop/rock-klubb och var under 60-talet en bärande del av rockmyten från Liverpool. När man som tonåring läste Bildjournalen, längtade man och trängtade man att få stå framför scenen på den mytomspunna klubben. I fredags var det dags. På scenen ett av regionens allra bästa coverband och en sagolik stämning. Gänget lirade till 01.45 och det var en känsla som jag senast kände igen när jag steg in på Tivoli i Köpenhamn som 10-åring. Mäktigt och väldigt roligt. Ibland och förresten väldigt ofta - är livet gott mot en.

29 april 2015
36 timmar Stockholm


Då var man tillbaka i rikets huvudstad. Inte bara rikets huvudstad utan också min födelsestad. Men inte hemstad. Långt därifrån. Den känslan försvann för många år sedan. När jag stiger in i Stockholmsbubblan så är det som att stå på en läktare och titta på - alla de andra. Jag är en utmärkt åskådare till allt det som utspelar sig framför mina ögen.
Jag trampar i myllret - åker T-bana - snackar med en dam som hade turen att få ett garage när lägenheten, för bara 3200 kronor i månaden, ser stressen i ögonen på de som rusar upp och ned för rulltrapporna till T-banan, ser EU-migrannt som skäller ut en släkting på max volym (i en Samsung 6:a, upplever oron på flygbussen att inte hinna i tid. Detta och mycket annat påminner mig hur bra vi har det. Alla som intye bor i storstaden.

När man sitter och väntar på flyget hem - hem till det lugna Skåne - påminns man om mycket annat också. Vilken väg resandet har tagit för svensken. För 25 år sedan var flygandet en lyx förunnad affärsresenärerna. Idag reser alla. Unga och gamla. Fattiga och rika. Glada och lessna. Ja alla reser. Det är fantasistiskt. Hörde av en kompis att 650 kronor skall en flygbiljett kosta. Där någonstans går break even för flygbolagen. Det betryder att jag dragit dubbla vinstlotter den här veckan med mina fligheter med Norwegian. Tummen upp.

Vinstelotten de här dagarna var också att få slippa hotellrum. Gratis sömn på dotterna soffa i vardagsrummet. Lite hårt men som sagt gratis. I morgon är det Valborg. Garanterat en av vårens kallaste dagar. Alla barn kommer att lukta rök  efter att rusat runt våreldarna. Snart är det maj och sommar................
 

23 april
Det där med musik


Hur gick det egentligen till? Det där med min musiksmak. Under hela 60-talet var det pop och rock för hela slanten. Ett tag ju råare desto bättre. Men trots allt med tonvikt på melodisk musik. I slutet av 60-talet blev det blues och rootmusik och sedan helt plötsligt stelnade det hela. Det var som arbete och åttagande inte gjorde mig mottaglig för nya influenser. Beatles, Hollie, Muddy Water och annat kom ingenstans. Så var det under m¨nga år. Ingen ny musik intogs under perioden 1972-1990. Det var inte ens ett filter utan bara en tjock mur av - musikspärrar. Någonstans i början 90-talet vaknade det till igen. Svensk musik, gärna folkmusik men absolut inte svensktoppen - utan annan, enligt mitt tycke bättre musik började hitta vägen till hjärta och hjärna. När vi passerade millenbieskiftet så tog jag åter upp amerikansk men också fransk musik. Var kom det ifrån skulle man fråga sig, ännu idag. Efter 2010 - hände det nåot remarkabelt. Klassisk musik kom äntligen fram i ljuset. Eller rättare sagt blev mitt ljus i tunneln. Nu kan jag lyssna på svensk orkestermusik från 1950-60-talet. Gunnar Hahn. Mats Olsson och Gunnar Lundén-Weldén. Mycket moll. Mycket svenskt. Mycket konstigt. Vad hände egentligen? (Bild med Gunnar Hahn och Evert Taube)

15 mars 2015

Tanken sinande......


Ibland så tar engagemanget en liten paus. Mycket annat från vardagen tar över tankarna och man låter inte tankarna flöda på det sätt som man vanligtvis brukar tillåta sig. Häromdagen så satt jag på tåg. Att åka tåg är inte det mest frekventa som jag gör i livet. De senaste 20 åren har nog mitt tågåkande landat i tio möjligtvis femton turer. Men under uppväxten och under studietiden så var tågen oerhört frekvent i mitt liv. De gamla tågen kunde jag utan och innan. Dagens moderna tåg - X2000 - och vad de nu heter - är jag inte så bekant med. Jag fick ta en tur med just detta tåg häromdagen och liksom många andra så blev jag snurrig efteråt. Ingen bra känsla. Det tog fyra/fem timmar innan det lugnande ned sig och man upplevde världen som man är van. Inte kul alls men under själva resan så var det en njutning. Man talade förr i reklamclip på TV om "Den inre resan" som man hade som extraresa när man satt på tåg. Ja bara SJ:s tåg naturligtvis. Just den känslan fick jag igång. Det är väldigt skönt att bara sitta och fundera. Det är inte så ofta man unnar sig denna upplevelse numera. Men när den väl inträffar så känns det mycket bra. Det är bonus i livet att just detta inträffar. Borde inte vara så egentligen. . Detta är ju relativt billigt och kostar egentligen bara tid.....

Varför skriver jag just detta idag då? Jo den senaste perioden har det där stora engagemanget sinat en aning. Kanske blir det så när det händer så mycket märkligt runt omkring i världen som känns så fruktansvärt negativt. De stora skeenden med attentat, mord och ond bråd död som hela tiden översköljer oss via media. Det är precis som om ens egna tankar sinar och glöden falnar när man bäddas in i allt detta som egentligen är mycket viktigare än allt som man själv sysslar med. Det har hänt mig just nu.
Men snart är våren här och sinnet vaknar. Då blir det bättre. Ännu bättre!

7 februari 2015
Den röda trombonen


Han stiger fram med sin röda trombon - mitt i andra delen av konserten - Nisse Landgren. Moon river - som om den spelades på en rökig klubb på nedre Manhattan. Jan Lundgrens kluriga lek på pianotangenterna gör att man bara väntade att Leif Andersson skulle uppenbara sig i mörkret på Palladium den här fredagskvällen och påannonsera Smoke rings - för den fullsatta konserthallen.

"Come fly with us" - en Sinatra -tribut med herrar Landgren och Lundgren tillsammans med gitarrkungen Göran Söllscher, sångerskan Miriam Aida samt den svensk/danska stråkgruppen Kuger-kvartetten - gjorde sin andra konsert i den turné som man just nu har startat och som kommer att landa i flera av landets bäste konsertsalar den närmaste tiden. Nästan utsålt överallt.

Men kan du få biljetter - så missa inte detta. Skulle du ändå missa föreställningen - så skall du veta att just kvällens konsert spelades in och kommer att sändas till hösten. Så mycket bra musik en vanlig fredag i februari. Livet är gott! Come fly with me........

20 januari 2015
Dagens efter Idrottsgalan


Det var andra gången som simningen vann ett Jerringpris. 2010 var det Therese Alshammar som stod där och tog emot priset. Nu var det dags för Sarah Sjöström att stå där och ta emot priset. Hon avslutade sitt tal fyndigt med - SKÅL - och lyfte den tunga Jerringpris-skålen i luften. Det finns anledning att tro att det inte var sista gången som hon stod där uppe och tog emot det finaste priset som en svensk idrottsman (i detta inrymmes hon, han och hen som kommentar till er som inte var vakna på svensklektionerna i skolan) kan få - dvs. folkets pris för Årets idrottsprestation.

Folket röstade i år faktiskt rätt. Det var inte en omröstning a la Magdalena Forsbergs år på Globenscenen. År när populariteten stod i vägen för prestationen. Sen kan man ju säga att dubbelnomineringarna av Kalla-tösen la krokben för ännu ett skidpris. Men så är det. Kanske var det också så att man tyckte att det hade blivit tillräckligt med skidpris (som skall uttalas på svenska, inte på skånska) - den här kvällen. Kallas frånvaro - kanske pga. rädsla för en lätt överspelande Peter Settmans pussar - bidrog kanske också till att hon inte nådde ända fram.

Kvalitetsmässigt går det inte att riktigt jämföra prestationerna men man kan konstatera att Sim-EM har dubbelt så många deltagande länder som skid-OS och om man dessutom adderar ett VM för Sarahs del och den osannolika rekordsimningen (i Borås av alla ställen) - ja då är saken ganska klar. Sedan skall man notera att Kalla vann inget individuellt och att hennes fantastika stafettseger togs mot ett motstånd som visserligen - gav ett mycket spektakulärt intryck men kanske inte var av högsta klass.

Det var faktiskt skönt att prestationen kom före vår inbyggda dyrkan av skidhjältar - den här gången. En Kalla-seger kunde blivit startskottet till ännu en rad Magda-Forsbergs-omröstningar som hade devalverat Jerringprisets status.

Trots Vinterstudion och andra marknadsföringskanaler visade det sig att svenska folket kunde tänka själv.

PS/ Peter Settman gjorde nog sin sista Idrottsgala. En skåning hade sagt - fubbick och glytt!

5 januari 2015
Ahaha-upplevelse 2014


Det är inte ofta som man kippar efter andan, när man ser något. Inte i min ålder åtminstone. Men under 2014 återfanns minst ett sådant tillfälle. En riktig upplevelse á la Ahaha och där den ljudlig kommentaren var: Det var f-n !

Vem befann oss i Slovenien. "Resa med grabbarna" i början av maj. Med utgångspunkt från huvustaden Ljubljana tog vi oss runt landet - på en dag. Vid Grad Predjama - en mil utanför staden Postojna i Slovenien och 1 timme söder om huvudstaden -  finns världens enda slott som byggts inuti en grottöppning. Ingen vet exakt när det svårintagliga slottet byggdes, men det nämns första gången i skrifter från 1247.
Internetsajten www.varldenshaftigaste.se klassar Grad Predjama som världens näst häftigaste slott. Du kan läsa mer om det här - klick
I närheten finns ytterligare spännande saker att kolla på - om du har vägarna förbi. Årets Aha-upplevelse kom alltså i Slovenien.

Flödet med texter fortsätter här - 2014 och 2013