19 december
Samlardillet fortsätter
För drygt tio år sedan så gjorde jag mig av med massor av prylar som jag sparat från ungdomen. Det var i samband med en flytt. Då trodde jag att jag befriat mig från det samlardille som härskat i min hjärna sedan sent 50-tal. Men icke. Det fanns fortfarande några små samlingar sig spirade och som kanske får utrymme på min hemsida i framtiden. Här är en. Entrékort, ja det finns säkert ett vackert engelsk namn på det hela - men det ramlar inte fram ur skallens hårddisk just nu. Dessa entrékort för ännu så länge en undanskymd roll på en spik nånstans i vårt hus. De är några hundra till antalet och dom är i mångt och mycket lite minne från OS,VM,EM,SM och andra tävlingar som man deltagit på de senaste 20 åren. Många är behäftade med foton. En del skickade i förväg andra tagna på plats i skrubbar på simhallsentréer och andra ställen som ockuperats av arrangörer. På flera av dessa ser man mindre klok än vanligt och det vill inte säga lite.
Skall man skämmas för samlingar. Nja..nej - det tycker jag inte. Man får ofta säga några ord till försvar när folk upptäcker dem men jag är van. Nu har i alla fall min samling med entrékort kommit ur garderoben - rent fysiskt och då finns det anledning att önska en riktigt God jul till Er alla. (klicka gärna på bilden så syns den bättre)

14 december
Barndomsminne med DC3
Om man är uppvuxen på 50-talet som jag är och har egna barn som är födda på 80-talet - ter sig en hel del barndomsminnen - verkligen bisarra när man skall berätta dem för sina egna barn.
Det här till exempel:

Fram till 1970-talet så var Malmös flygplats placerad inom staden hank och stör. Bulltofta var namnet. Numera ett rekreationsområde - slash - industriområden som inte ligger så många minuter från stadens centrum. Då i början av 70-talet och tidigare så trafikerades flygplatsen av dånande propellerkärror och också en och annan Caravelle - dåtidens jetplan. Propellerplanen dånade ohyggligt och som liten var det flera gånger om dagen en upplevelse när planen dånade fram över staden och man kunde skrämma det mesta i sin väg. Mest hördes DC-3:orma. En flygmaskinskapelse som utvecklades redan på 30-talet och var väldigt vanlig under 1950-talet.
En av linjerna från Bulltofta gick till Kastrup. Jo ni hörde rätt till Kastrup - dvs Copenhagen Airport, numera.

Avstånden räknat i km var 30 och den beräknade flygtiden 10 minuter. Flyghastigheten var max 250 km och om jag inte minns helt fel så rymde planet 21 personer. När man klev in i planet så var det som en uppförsbacke att klättra inne i planet vill jag minnas (se bilden). Man spändes fast och sedan började det dåna. Hade det varit idag skulle säkert passagerarna haft hörselkåpor - men då - tänktes säkert inte tanken ens en gång. Planet lättade och sedan seglade det på över staden, över Öresund mot det exotiska Danmark.

Flyghöjden minns jag inte men det kan inte varit mycket högre än höjden på Turning Torso. Vi damp ned på Kastrup och sedan var det dags. Lördagmiddag med rostbiff och champinjoner på Kastrups flygrestaurang.
Jag minns speciellt svamparna. Hela burksvampar. Inget färskt här inte. Sedan dess har jag älskat dessa hela burkchampinjoner. Ett par timmar senare när man fått sin middag och en citronvand  och farsan en Hof och kaffe med konjak bar det åter hem - samma väg. Hade man hoppats. Men icke. Då var det taxi till de stora båtarna på Havnegade och en trip hem på drygt 1.30. Tydligen hade flygresan varit så pass dyr att det inte fanns utrymme för att göra trippen tillbaka med flyg. Ett par gånger efter den första resan Bulltofta-Kastrup upprepades denna lördagsutflykt. Ljudet kan fortfarande ringa i öronen och de hela burkchampinjonerna har följt mig hela livet.

24 november
Hur ser en SD-medlem ut?
Sverige demokraterna har ju lyckats lansera sig riktigt skickligt på den svenska politiska scenen. Det måste alla med- och motlöpare till dem konstatera. Inte rumsrena är det många som tycker och det är ju något som dom verkligen utnyttjar själva i sin propaganda. "Det är vi mot världen" - har varit lite av devisen man arbetat med. Själv har jag funderat och också frågat min omgivning - "om dom verkligen känner en sverigedemokrat". Svaren har fram tills nu varit nekande. Men så slog jag en blick på Svt:s sändning från deras Landsdagar och upp i talarstolen stiger en fd, klasskamrat från ungdomen - och gör ett inlägg i debatten. Nu kan jag i alla fall svara jakande på frågan "om jag känner en sverigedemokrat". Nu har jag en person att hänga upp partiet på.
Just det här att väldigt få människor "skyltar med" att man är sverigedemokrater - är en hemlighet bakom att partiet kan locka så stora massor som anhängare. Galluper ger ju vid handen att man idag är landets tredje största parti och samlar runt 10% av valmanskåren. Vi har ju en valhemlighet i vårt land och det är bra. Men sverigedemokrater är lite bättre än andra partisympatisörer - att hålla just på valhemligheten. Hade vi haft en öppnare debatt och diskussion om vem vi sympatiserar med - ja då hade kanske den politiska kartan sett annorlunda ut i Sverige? Nu känner jag i alla fall en SD-medlem.

28 oktober
Bergochdalbana över Kastrup
Ibland blir det bara parodiskt. Idag till exempel. Flög från Köpenhamn 08.55. Möte i Helsingfors klockan 11.30. Retur till Kastrup 17.30. Mötet klart 14.40. Tillbaka till Vaanta i Helsingfors och flyget. En serviceminded Finnair-dam fixade ombokning trots att jag inte hade biljett för detta. Ville ju hem och ville ju undkomma stormen som skulle starta i Skåne 17.00. Vi lyfter 15.30 från Helsinki och sedan tar det en vinnerlig tid för att komma till Köpenhamn. Medvind dit och strax över 1000 km i hastighet. Motvind på vägen hem och strax under 700 km. En timme och femton dit - två timmar hem. En viss skillnad. Framme i luftrummet i Skåne/Danmark fick vi inte gå ned. Cirklade runt 30 minuter på 1000 meters höjd. Detta slog alla bergochdalbanor i Europa. Folk runt omkring mig spydde och fyllde de käcka reklampåsarna från Finnair många gånger om. Till slut kom då landningstillståndet. Förmodligen var vi sista plan ner, innan man stängde flygplatsen. Nere på plattan rullar vi fram till terminalen och då visar det sig att de 35 till 38 meterna i sekunden gör att man inte kan öppna portarna på flygplanet. Två timmars estimerat innan vinden skulle lätta och man kan lämna planet. När planet stod på plattan. Ja då skakade det som vid den värsta turbulens över Atlanten. Det gick inte att stå upp i kabinen. Lite ur askan i elden. Samtidigt som det var skönt att stå på plattan och inte fara omkring som en MA Numinensk gummiboll uppe i skyn - så vara det paradoxalt att man inte fick lämna planet. 16.00 i Köpenhamn blev till 19,30 innan vi kom ut. Sedan tog det ytterligare två timmar till innan man öppnade Öresundsbron - puh!

27 oktober
Separationsångest.
Separationsångest från kläder. Det är nog något som alla och en var har. Skorna som är som bäst när dom är väl ingångna. Jeansen som är som bäst när de faller i bitar. Du har säkert ditt eget val när det gäller separationsångest av kläder. Jag har en skräckblandad förtjusning slash ångest inför att kasta pikétröjor. De senaste åren har jag haft tre rejäla utrensningar. 2008 - cirka 75 stycken som hade samlats sedan år 2000. Två år senare var det rena motorsågsmassakern. Då gick alla med tryck på. World Cup-tröjor, SM-tröjor, tävlingströjor sedan 1990. Cirka 200 stycken åkte ut - efter att under något år funnits djupt begravda i några svarta sopsäckar. I fjol rök ytterligare 50 stycken. Nu så sved det djupare i pikéhjärtat. Då var det tröjor som verkligen låg mig varmt om hjärtat. Men jag lyckades stå upp och fixa det också. I år eller rättare sagt idag så har återigen ett djupt andetag hjälpt till att förmå mig att bli av med ytterligare ca 35 tröjor. Kvar finns nu ett femtiotal. Några kvar i plastpåsarna, de allra flesta fräscha och fina men sedan finns det naturligtvis ett gäng som inte bara kan kastas. Får se om de hänger med ända fram till nästa rensning, hösten 2014? Jag tror nog att det blir så. Kan vara bra att ha - som man som vanligtvis försvarar sig med. Fast fan troet?

24 oktober
Ärtsoppemagin

När det är dags för lunchbreak på torsdagar. Då är planen klar. Ärtsoppa. Denna planen är alltid i sikte utom de dagar som ärtsoppa skall inmundigas på kvällarna. En dubbel ärtsoppa- både lunch och middag betackar jag mig för. Visserligen har jag sett till att denna dubbla kulinariska måltid har inträffat men ångesten som drabbar en med den käftsmäll eller snarare en riktig smäll i kistan - ja den vill mana vara utan.
Jag kan egentligen glädja mig över ärtsoppebuffén redan dagen innan. Det gäller att få tag på en restaurang som kan laga ärtsoppa på det riktiga sättet. Andra Quick fix låter sig inte göras. Ärtsoppan skall vara kokt på ett sådant sätt att själva ärtorna har sprängts. Gasmolnet skall ha lämnat grönsaken och kvar skall bara vara en krämig härlig uppenbarelse - att glädjas åt. Sedan är det naturligtvis viktigt att tillbehören är de riktiga. Fås både kött och korv i samma buffé, ja då är lyckan nästintill himmelsk. Knäckebröd, grovt bröd, ost och gärna extra timjan är också viktiga ingredienser. Fransk senap och undantagsfall skånsk dito - adderad - lyfter ärtsoppelunchen ett hack. Lättöl ett måste vid lunchen men på kvällen skall det naturligtvis vara en öl med mer karat och därtill varm punsch. Sedan skall man inte förneka att pannkakan med sylt och grädde ger den där extra touchen på måltiden. Detta skall vara med om man vill göra språnget till den kulinariska himmelen. Man bara längtar. Men längtan är inte bara efter rätten som sådan utan också längtan efter en tradition. Under resans gång har vi tagit kål på så många traditioner i vårt samhälle att man kan bli gråtfärdig. Ett exempel och jag tar bara upp ett. Kräftan. Jag säger bara kräftan. Var tog den vägen? Förr en högtid i början av augusti som hölls högt. Numera en utslätat sommarkvällsmåltid med kinesiska sumpdjur. Nej mattraditioner är viktiga och det som är oss allra närmast, mest lättillgänglig och kanske också enklast och billigast - ärtsoppan. Den skall vi hålla i tukt och förmaning och inte slarva bort. Sedan får man ju leva med den mer än ett dygn som extra bonus. Snart är det dags för torsdaglunch.

23 oktober
Conceptkonsert

I våras närmare bestämt den 12 april så spelades det upp en koncept-konsert i Malmö. Konceptet vilade på LP-skivan” Döende Oskuld" med Dan Hylander och Py Bäckman. En av de största skivupplevelserna i Sverige - på svenska - under den senare delen av 1900-talet. Massor med bra låtar men kanske är ”Farväl till Katalonien” den som har satt sig allra djupast i mitt minne, i alla fall.
Under konserten den 12 april så spelade man upp LP-skivan hyfsat kronologiskt. Låtar varvades med mellansnack om tidstypiska företeelser i Malmö under den tiden. Mellansnacket stod Jan Wifstrand, en gång på 90-talet Sydsvenskans chefredaktör, för.
Kvällen i april - på Palladium blev minnesvärd. Men den blev också lång. Bilparkeringen blev matad med pengar för tre timmars konsert. Det skulle naturligtvis vara nog. Hylander är ju i alla fall 59 år och orkar inte spela så länge. Men där fick man lång nos. Fyra timmar och tjugo minuter senare dök man in i parkeringshuset. Ömma händer av handklapp, svettig efter att ha stått upp sista timmen på konserten och belönad med 400 spänn i böter. Tack Parkering Malmö.
Ikväll är det dags igen. Palladium är platsen. Minns ni förresten - att det var här Carola vann Melodifestivalen med Främling. Det känns som ett annat århundrade - vilket det också är. Men kvällens konsert skall fira Beatles 50 år efter Sverige-turnéen. Ni minns den som utmynnade i ett uppträdande i Drop In – SVT:s pop-program med Klas Burling.
1963 var året den gången - men ikväll heter konsertformen "Come together". Innehållet i kvällens övning består av Pernilla Andersson, Nils Landgren, Jan Lundgren och Göran Söllscher. Dessutom medverkar den förnämliga dansk-svenska Kroger Kvartetten och Beatleskännaren Staffan Olander, är ciceron i detta genreöverskridande och nyskapande fyrverkeri! Kan bli ytterligare en minnesvärd kväll på Palladium. Konserten såldes ut på några timmar i somras.
 

22 oktober
Tandhygienisten

Tidig morgon i Malmö. Man släntrar över Gustav Adolfs torg. Regndis och precis så där fuktigt som man vet att det kan vara i Malmö en oktobermorgon. Hemtamt och ganska bekvämt. Dagens mål - tandhygienisten. Denna blandning av vänt väsen och en inneboende sadist. Två gånger om året utsätter man sig för denna person. Rotar i ens mun. Pedagogiskt förklarar vilka fel man gjort och hur man skall förbättra sig i framtiden. Hela tiden oemotsagd eftersom man har munnen full med främmande prylar. Reser sig upp efter en timme. Vingbruten hela i hela utväxten på halsen. Funderar varför man utsätter sig för detta. Vinglar ned för trapporna och kommer ut - ja då skiner solen och det är 15 grader varmt. I oktober. Visst är livet värt att leva.