Ibland blir mötet med människan starkare än arbetsuppgiften man skall ställas inför. Att möta Birte Hansson (ursprungligen. Christophersen – numera Ekberg) är som att möta en positivt laddat kärnkraftverk på två ben och med 90 år på nacken. Omtumlande.

Birte Hansson är en i en lång kedja av svenska medborgare som har tagit olympiska medaljer i simhopp. Närmare tretton stycken idrottare – från Hjalmar Johansson 1908 och Greta Johansson 1912 – har tagit medaljer på de olympiska spelen. Grejen med Birte Hansson är att hon inte var svensk medborgare när hon tog sin medalj – året 1948.

Birte kom till vårt i land från vårt grannland Danmark som olympisk medaljör. Då hette hon Birte Christophersen och hade massor med intressanta möten och resor i sin ryggsäck – redan då. De har inte blivit färre sedan hon konverterat till Sverige och ett svenskt medborgarskap.  

Birte Hansson har hon kallats i Sverige – när vi har behandlat hennes som idrottskvinna. Detta som föregångare till Ulrika Knape som ”first string” inom simhoppningen i Sverige.  Ekberg – ja det namnet gifte hon till sig efter idrottskarriär och har kunnat njuta av en relativ anonymitet i och med detta och verkligen trivts med denna.

Åren strax innan kriget och framöver var dansk simnings första guldålder. Simmerskor som Inge Sörensen och Ragnhild Hvegner dominerade i Europa och simhoppare fanns det gott om i Danmark. Internationellt fick man ju inte ut speciellt mycket av detta under det andra världskriget. Svenska paralleller eller exempel  till detta var bl.a. simmaren Björn Borg som under de sista åren på 30-talet var världens ledande frisimmare på distans men enbart fick med sig två EM-guld hem till prishyllan i Norrköping när det gäller internationella titlar.

 Men både Birte och klubbkamraten Inge Beeken lyckades hålla i sin träning under krigsåren och bägge deltog i det första Olympiska Spelen efter kriget i London 1948. Mycket tack vare en engagerad kvinnlig tränare Ellen Margete Kirel som drev sina adepter i Kvinnlig Idrottsförening framåt och lade ned massor av energi och tid – med lyckat resultat.

1946 så avslutade Birte sin utbildning till gymnastiklärare i hemstaden Köpenhamn och därmed fanns det en hel värld som låg öppen för henne. Under den här perioden blev det mycket simhopp men också gymnastik och långa resor till USA och Kanada men också till andra länder på den amerikanska kontinenten. Kuba och México fanns på reseprogrammet under de här åren. Totalt omfattade turnéerna fjorton månader och man visade upp sig i 44 delstater. Efter hemkomsten skrevs det också en bok om Birte – Springet ud i verlden – som berättade om det myckna turnerandet på den amerikanska kontinenten.
 

Guldet bara två poäng iväg. ”Har det inte grämt dig att du aldrig nådde ända fram den gången” frågar jag Birte.

 ”Nej !” svarar hon. ”Jag satte dit alla hoppen, missade ingenting och har aldrig grämt mig över att det var så nära. Det kunde gått hur som helst. Men medaljen i London har varit värdefull i hela livet och betyder fortfarande mycket. Ja den finns med varje dag”.
Efter de olympiska tävlingarna i London fortsatte turnélivet. Birte hade träffat goda vänner från Frankrike och kom att stanna under drygt ett halvår. Tävlingar och uppvisningar med bl.a. goda vännen Europamästarinnan Mady Moreau. Turerna i Frankrike omfattade också uppvisningar i Casablanca, Marocco och Dakar i Senegal. Inget betalt men allting fritt, det var parollen. Med dagens synsätt helt obegripligt, naturligtvis - men så var det då.
”Första gången jag fick något betalt för mitt simhoppskunnande var faktiskt i Sverige. Vid en uppvisning i Österbybruk i Uppland fick jag 30:-. Detta var i mitten av 50-talet och jag blev verkligen överraskad” berättar Birte.

Efter kriget och efter OS blev kontakten med Sverige allt starkare. Ja så stark att hon träffade en svensk man och tycke uppstod. Det var den svenske simhopparen och pistolskytten Hans Hansson som Birte föll för.
Paret gifte sig 1951 och året efter  fick man sonen Anders. Äktenskapet varade till 1957 – då flyttade Birte från Stockholm och till Malmö - bl.a. för att komma lite närmare sina släktingar i Danmark.

Efter några år som ensamstående mamma träffade Birte sin andra man. Sture Ekberg i Malmö. Sture hade simbakgrund som polospelare i Simklubben Ran och 1974 gifte man sig. Paret levde sedan tillsammans fram till Stures död 2005.
Hur var det att flytta till Sverige direkt efter kriget – frågar jag. ”Jo det skall jag säga dig – det var inte lätt att komma till Stockholms som danska 1951. Det var ju några år efter kriget och när folk ville vara elaka så tog dom mig för tyska. Det var inte alltid så kul. Men mina första år – som gymnastiklärare i Stockholm var intressanta. Jag gick mycket på så kallade springvik och lärde mig massor. Ett andra universitet helt enkelt. Organisationen för gymnastiklärarna i Stockholm var suverän”.

Idrottskarriären fortsatte i Sverige. Sjutton danska mästerskapsguld fick adderat  fyrtio av samma valör i Sverige. Sammanlagt 57 nationella mästerskapsmedaljer av ädlaste valör. Vill man grotta ned sig i statistik så är det bara namnen Alshammar, Holmertz och Frölander bland simmarna och Ulrika Knape och dotter Anna Lindberg som har fler SM-guld i simsporterna än Birte Hansson.

Det blev ytterligare två OS-starter. 1952 räknas inte in i det -  för då var Birte gravid med sonen Anders men både 1956 och 1960 representerade hon Sverige i olympiska sammanhang. Den internationella medaljskörden bärgades i EM-sammanhang. 1951, 1954 och 1958 blev det sammanlagt fem EM-medaljer i valörerna silver och brons.
På de Nordiska Mästerskapen, NM var stort under 40 och 50-talet rensade Birte rent under åren 1949-1961. Sex NM-tävlingar gav elva av tolv möjliga guld.  Årets Idrottskvinna 1954 visar också på vilken kvalitet hennes idrottskarriär nådde.

Idrottskarriären tillbringades i Stockholms KK under Stockholmsperioden av livet. När hon sedan förflyttade sig söderut så var det Malmö Simsällskap som blev hennes förening. Karriären sträcktes ut med lite konstgjord andning till 1964. Men många år efter detta så gjordes det avstamp på 1 meters, 3 meters svikten eller 5 / 7,5 meters trampolinerna på Simhallsbadet.

”När jag kom till Malmö fortsatte min yrkeskarriär i skolan. Tio år på Latinskolan och sedan sjutton år på Petri-skolan. Jag gick i pension 1989. Då var jag 65 år. Synd tyckte jag då. Jag var inte mogen att sluta  - jag hade en hel del kvar att ge tyckte jag. Men sedan har det blivit massor med fritid. Stort hus i Limhamn och massor med golf har jag fyllt livet med”.
”När man byggde Victoria Park vid Kalkbrottet sålde jag huset och flyttade hit. Jag bor verkligen bra. Här träffar man folk och kan umgås. Spela bridge, simma och verkligen ”hygge sig”. Kontakten med gamla vänner har jag naturligtvis. I sommar kommer det en gäng danska simhoppare hit och hälsar på. Ett gäng ungdomar runt 75 år som jag har kontakt med.”

Denna skandinav på två ben - henne måste man ju fråga om hon fortfarande är danska eller numera räknar sig som svenska – efter att ha bott i detta landet i 60 år. ”Jag är svenska” säger hon med all tydlighet. ”Jag skall berätta för dig varför! När jag skulle fylla 90 år så hade jag bestämt mig för hur jag skulle vara klädd. Men en väninna till mig tog upp frågan och hon tyckte annorlunda. Du skall ha på dig detta istället, sa hon. Jag gav med mig och gjorde som hon sa. Det hade jag aldrig gjort som danska. Se där hur alla år i det här landet har format mig. Jag är svenska nu. Jag tänker på svenska  - så jag är totalt integrerad i det svenska samhället.

Ett möte med en idrottlegend som man kan leva på ett bra tag !